Ett Utdrag Och Översättning Av The Black Pope – A HISTORY OF THE JUSUITS
Av M. F. Cusack (26 mars 1896)
(Introduktion och kapitel III)
Kapitel III
Grundandet av Jesuiternas Orden
Ordens grundande – den fjärde eden det verkliga målet – idén med grundandet av en universell monarki med Påven, symboliskt, Jesuitgeneralen är i praktiken huvudet.
Grundandet av Jesuitorden. – Att betjäna Påven deras verkliga mål; anmärkningsvärd klausul i deras konstitutioner om detta ämne; Löftet om lydnad mot Påven, inte vad det verkar vara; Det säkrar stor ära och många fördelar för Jesuiterna, men är praktiskt taget värdelöst för Påven; ingen Jesuit får lov att lyda Påven, såvida han inte är beordrad att göra det av Generalen. – I praktiken är Påven skyldig att lyda Generalen. – Bevis på detta. – Generalen tar Guds plats och det enskilda samvetets plats hos dem som är under honom. – Jesuiten är förbjuden att lyssna på samvetets röst. – Bevis på detta från föreskrifterna. – Anledningar till att RK-Biskopar ofta inte vill ha Jesuiter i sitt stift – Hur Biskopar ibland är överlistade av dem. – Jesuitorden är den enda religiösa orden som har blivit fördömd och upplöst av en Påve. – Jämförelsen mellan den lydnad som krävs från en soldat och från en Jesuit är inte välgrundad. – Extraordinära privilegier som vissa Påvar ger till Jesuiterna; Påvarna har bundit sina egna händer; har detta varit ett fall av hypnos? Jesuiterna tillåts att göra präster av personer som inte är födda i lagligt äktenskap etc. men detta är strängt förbjudet för andra. – Tillåtet att hålla mässa under tiden för periodisk fasta. Dessa tillstånd ger dem stor makt; kan kräva av den världsliga makten att genomdriva deras uteslutningar och bannlysningar och att straffa dem som motsätter sig dem på något sätt; obegränsad andlig och världslig makt hos Generalen. – Jesuiterna är skyldiga att rapportera om allmänna angelägenheter till Generalen. -Ignatius ‘underbara diplomati. –
– På Påskdagen år 1541 uppnådde Ignatius Loyola sin ambition vid toppmötet och valdes till generalsekreterare för sin Orden. Att han skulle vara den första Generalen var en förutbestämd slutsats. Det fanns bara fem medlemmar i föreningen i Rom, men eftersom allt hade förberetts hade de som var frånvarande skickat in sina röster, så att förseningar eller förvirring undveks. Innan vi går längre in på Ordens historia, måste vi noggrant studera dess konstitutioner, dess regler och dess grundare. Det bör först noteras att Jesuiterna är den enda religiösa Orden i Romerska Kyrkan – och dessa Ordenssällskap är mycket talrika – som har legat under Påvens bannlysning, eller som har blivit utvisade från något land på grund av dess inblandning i politiken.
Därför kan vi förvänta oss att finna att för att få politiskt inflytande bildar makt en huvudsakliga funktion i planerna för föreningen.
En skiss snarare än en detaljerad redogörelse för den nya föreningens föreslagna mål och syften lades fram av Loyola och överlämnades till Påven Paul III. Det bekräftades av honom den 27 september 1540. Vid en senare tidpunkt blev konstitutionerna kraftigt utvidgade, men sakinnehållet förblev densamma. Denna regel krävde att de tre löftena, fattigdom, kyskhet och lydnad antogs. Dessa löften krävs i alla religiösa Ordnar. Men det fjärde löftet var det verkliga målet och den nya Ordens särskiljande kännetecken. Genom detta löfte är varje Jesuit bunden till att tjäna Påven på det högtidliga sättet. Det kan inte ha varit någon liten motivation för Påvarna på den tiden att sanktionera Ignatius planer, när de inte längre kunde vara beroende av de äldre Ordnarnas tjänster, för som vi har visat i förra kapitlet, förföll de snabbt under vikten av sin egen korruption.
Det finns några anmärkningsvärda punkter i detta anmärkningsvärda dokument. Först finner vi följande anvisning: “Han (Jesuiten) bör alltid ha Gud inför sina ögon, eller rättare sagt, syftet med vårt samfund och vårt regerande, vilket är enda vägen till Gud”. Denna mening så omsorgsfullt utformad, är nyckeln till hela Jesuitens system (kursiv. av översättaren). Det är självklart att ingen enda människa kunde komma fram och kräva på eget ansvar den absurda och absoluta lydnad som Ignatius krävde från sina lärjungar. Det beror på att Ignatius hävdade att han representerade Gud, inte enbart som ett talesätt, utan bokstavligen och faktiskt, att han krävde att åtlydas som Gud. Inget annat påstående skulle ha stött hans utpressning; och när det en gång erkänts, kan det inte finnas någon gräns för kraven på lärjungens lydnad. När man en gång tror att den gudomliga myndigheten, och påståendet är inget annat än ett krav på gudomlig auktoritet, beviljas någon individ, tar den individen Guds plats och blir gud för den person som medger denna fordran. Det är verkligen svårt att förstå hur en människa som är begåvad med vanligt sunt förnuft skulle kunna tro att en dödlig, som han själv, skulle kunna ha sådan kraft, men vi har att göra med fakta och inte med gissningar. Det är ett faktum att tusentals har trott och tror att en dödlig, som dem själva, har sådan makt och utövar den genom gudomlig rätt. Det är helt klart att det finns många omständigheter i det mänskliga livet där vi kan ha svårt att bestämma vilka av två vägar som är bättre eller glädjande för Gud, men Jesuiten har ingen sådan svårighet, han har inget val för hans överordnade tar platsen som Gud och bestämmer för honom.
När Gud talar kan det inte ifrågasättas om lydnadens plikt, men dessa män hävdar att de talar som Gud, och med lika om inte nästan en överlägsen auktoritet. Vi använder uttrycket överlägsen auktoritet avsiktligt, för med Jesuiten måste överhetens röst alltid ha företräde framför Guds röst i den enskildes samvete. Det är detta som gör Jesuitens regerande på en gång så farligt och så okristligt. Jesuiten lärs, och tror, att han begår en dödlig synd om han tillåter sig att för ett ögonblick ifrågasätta sin överordnades befallning, eftersom den representerar Gud, så han måste omedelbart undertrycka sin inre röst som säger honom att det eller detta strider mot Guds lag, och han måste göra olyckligt våld mot Guds Andes röst inom sig. De ord som vi har citerat är mycket anmärkningsvärda, och utformade med en nästan djävulsk uppfinningsrikedom och genialitet. Nybörjaren måste alltid “ha Gud inför sina ögon”. Hittills kan den fromme och omedvetne tro att det inte kan vara annat än bra, men den efterföljande kvalificerade bestämmelsen som har företräde visar Ignatius egentliga syfte.
Nästa punkt som ska noteras är löftet om lydnad mot Påven, och här är Ignatius anmärkningsvärda list uppenbar. Efter mycket beskrivning av beredskapen som borde karakterisera varje medlem av Orden att lyda Påven och att göra vad han än beordrade, införs en klausul som begränsar denna lydnad och gör det praktiskt taget till ett löfte om lydnad mot Ordern. Ingen medlem i Orden ska ha rätt att, som individ, ingå förbindelser, antingen med “stolen i Rom” eller någon annan kyrklig myndighet; allt måste ordnas genom Generalen. Därför övergår detta mycket höga löfte om lydnad mot Påven, helt enkelt till ett löfte om att lyda Påven, om Jesuiternas General godkänner vad Påven har befallt. Den oerhörda makt som detta placerar i Ordens händer är självklar. Det är en praktisk illustration av den gamla historien om pinnbunten. Påven kan inte använda en eller flera Jesuiter för sina egna ändamål; om han kräver Orderns tjänster måste han be om det av Generalen, och han måste acceptera dessa tjänster som Generalen behagar. Därför måste Påven ge vika för Orden och förhålla sig till det som en Orden, medan Orden poserar framför den Katolska världen som den ödmjuka tjänaren till Påven (kursiv. av översättaren). Klausulen som begränsar Påvens makt är formulerad så här: “Generalens makt skall vara så obegränsad att om han anser det nödvändigt för Guds ära, ska han även kunna skicka tillbaka, eller ge andra direktiv, än de som har kommit direkt från Påvarna.”
Således har Påven i själva verket placerats under Jesuitens fötter genom de ordningsregler som har godkänts av många Påvar (kursiv. av översättaren). Namnet som ges i vanära till denna Orden eller snarare till Ordens högsta ledning, den Svarta Påven, är särskilt lämpligt, och komplikationerna som sådana arrangemang innebär är unika i världens religionshistoria. Det har redan sagts att ingen medlem av Orden kan acceptera någon kyrklig position alls, även vid Påvens påbud, utan tillstånd av Generalen, vilken sällan ger tillstånd. Syftet med denna regel är uppenbar. En Jesuitisk Biskop i kraft av sin kyrkliga ställning skulle vara sin Generals överordnade; Andra medlemmar av Orden kan knyta sig till honom eller få hjälp i svårigheter med sina överordnade. Detta kan inte tolereras för ett ögonblick, varför varje regel är utformad med stor skicklighet för att säkerställa den uppgivna underkastelsen av den enskilda individen, och för att i förväg förhindra även den minsta öppningen till avkoppling.
Den lydnad som i mindre eller högre grad avkrävs individer i Romerska Katolska religiösa samhällen har jämförts med det som krävs av en soldat och har blivit rättfärdigad genom denna jämförelse. Men du kan inte jämföra saker som inte är lika. Det kan inte finnas någon jämförelse alls mellan den lydnad som krävs från Jesuiten och lydnad av en soldat, som helt enkelt är en yttre lydnad och begränsad till tid och plats. I fallet med en munk eller nunnas lydnad är omständigheterna helt annorlunda. Munken eller nunnan är skyldig att lyda under alla omständigheter och lydnad av en munk eller nunna är en andlig lydnad.
Soldaten kan kritisera sina överordnade officers handlingar, om hans kritik inte är sådan att den stämmer överens med den yttre lydnad som krävs av honom, och ibland kan han presentera sin kritik eller förslag till en högre auktoritet. Han är inte bunden till ett internt avtal med sina officerare, men för närvarande är han skyldig att lyda deras lagenliga befallningar; mycket mindre undervisas han om att lydnad kan krävas från honom, under smärtan av evig fördömelse. Det är det andliga elementet i den lydnaden som krävs i Romerska Kyrkan, vilket gör det till ett slaveri för tungt att bära av alla, förutom de som kan tro att en enda människa har den Evige Gudens auktoritet.
Jesuiten som en gång är bunden av sitt löfte är bunden för alltid. Ingen Påve kan underteckna hans frisläppande. Ingen Jesuit kan bikta sig för någon präst som inte är medlem i hans egen Orden. Det är inte helt ovanligt att en medlem i en religiös Orden i Romerska Kyrkan övergår till en annan Orden. Många svårigheter ställs i hans väg, men ändå görs en sådan förändring från tid till annan, speciellt eller kanske exklusivt när munken eller nunnan vill gå från en lägre till en högre Orden, i alla händelser är den högre Orden mer sträng vad gäller disciplin. Men när det gäller Jesuiten är det inte tillåtet, med undantag för Kartusianorden, löftet om evig tystnad som observeras där var orsaken till tillståndet, eftersom Jesuiten inte skulle ha någon möjlighet att avslöja ondska eller klagomål som han kan ha upplevt i sitt tidigare liv.
Men en av de viktigaste och diplomatiska reglerna i Orden är den som förbjuder ingripande av någon kyrklig auktoritet överhuvudtaget i Jesuiternas angelägenheter. Biskopen för varje Romerskt Katolskt stift är praktiskt taget Påve för de olika religiösa Orden i sitt stift, men över Jesuiten har han ingen kontroll överhuvudtaget. Han vågar inte gå in i ett Jesuitkloster, utom som en inbjuden gäst. Jesuiten behöver inte fråga om tillstånd att hålla mässa eller höra bekännelser. Alla Biskopens personliga och avundsjukt bevakade befogenheter har inte på något sätt någon betydelse. Därför tycker ofta Jesuiten att det är svårt att få plats i något stift. En Biskop kan i allmänhet hindra Jesuiterna från att etablera sig i sitt stift, men när de är etablerade kan han inte utvisa dem.
Därav den motvilja som öppet har visats av många Biskopar till denna Orden. Ett annat privilegium som beviljades Orden var att få lov att hålla mässa under ett interdikt, ett privilegium som var av stor betydelse för Jesuiterna under medeltiden. Alla de vanliga reglerna för den Romerska Katolska Kyrkan var faktiskt uteslutna till deras fördel. Biskopar blev beordrade att förorda någon som skulle kunna presenteras av fäderna, utan ytterligare undersökning eller ceremoni. Kyrkan och Kyrkans tjänster ställdes till deras förfogande, och ingen vågar motsätta sig dem, medan de bara gav tillbaka den mycket tveksamma fördelen med att etablera högskolor, när de tog hand om och försäkrade sig att få alla de bästa eleverna i distriktet. De skulle inte betala några skatter eller avgifter; men de fick ta allt de kunde få, och fick behålla det, andra kyrkliga privilegier eller lagar som blivit upphävda till deras fördel. Alla donationer av mark, pengar eller fastigheter är omedelbart deras egendom, och Påven förbinder sig till detta vid tidpunkten för beviljandet utan kunskap om vad som beviljas. Sannerligen led inte den Spanske riddaren på något sätt brist på världslig visdom.
Mängden undantag och favörer som beviljats denna Orden av de ofelbara Bullorna av ofelbara Påvar är något som knappt kan förstås av dem som inte är bekanta med förvecklingarna av Romersk-Katolsk rättesnöre lag och ceremoni. Ett mycket viktigt tillstånd var det som gjorde det möjligt för Jesuiterna att ta emot i sin Orden de som kunde vara avkommor av äktenskapsbrott eller incest. Det är en strikt regel, som på det hela taget troget iakttas i den Romerska Kyrkan, att ingen kan förordas till präst som inte är född i lagligt äktenskap, orsaken är den höga karaktär som tillskrivs prästämbetet, och det kan inte heller förorda någon som har anmärkningsvärd fysisk brist. Men för Jesuiten var allt detta uteslutet, inte heller kan det råda någon tvekan om att liksom Ignatius Loyola såg den enorma vinsten säkras när han öppnade ett hus för älskarinnor till Romerska adelsmän och präster, såg han också att den illegitima avkomman av Jesuiternas kunder skulle visa sig vara en enorm inkomstkälla för hans Ordern. Upphovsmannen till en sådan avkomma ger gärna stora mängder pengar, eller bidrag med hus eller mark, för att sålunda få sina barn omhändertagna, och inga frågor ställda.
Men de stora tillgångar som Loyola förväntade sig att få makt genom var ungdomsutbildning. Därmed fick han tillstånd och bemyndigande, som alla tenderade att stärka hans händer i den här riktningen. Hans Ordern var bemyndigad att skicka professorer till något universitet och hålla föreläsningar där, oavsett vilken invändning som kunde göras av befintliga myndigheter. Inte nöjd trots alla dessa fördelar, med hans stora kunskaper om den mänskliga naturen och utomordentliga världsliga visdom, skyndade på hans iakttagelseförmåga, och han uppfattade snart att dessa favörer skulle uppmana både till avundsjuka och ett fullkomligt naturlig motstånd. Detta togs omhand också i förväg, precis som han i förväg fick Påven att få acceptera donationer, oavsett hur stora, som Påven inte visste någonting om. Alla personer var befallda att avstå från att hindra, trakassera, eller störa hans Ordern, under hot om bannlysning, och Jesuiterna hade befogenhet att kalla in den sekulära maktens stöd för att stödja dem till att motsätta och tysta sådana av deras Romersk-Katolska bröder som skulle kunna störa deras planer. Att placera en sådan myndighet i någon människa hand var likvärdigt med att ge dem all makt både i himlen och på jorden. De kunde stänga himmelens portar med ett ord genom att utesluta de som motsatte sig dem, oavsett om de var rättvisa eller orättvisa, och de kunde använda det jordiska svärdets kraft för att utrota och tvinga till lydnad för sina bud.
Ignatius visste säkert hur man gjorde det bästa av båda världarna för främjandet av sin Ordern. Det finns en manuskriptsamling av Ignatius uttalanden, som är väl autentiserad. Både bollandisterna och Jesuitförfattaren till helgonets liv har citerat från den. I denna samling sägs att Ignatius, när han samtalade med Polanco, hans konfidentiella sekreterare, sade: “hos dem som erbjöd sig (att gå med i Ordern) hade han sett mindre till ren naturlig godhet än till fasthet och karaktär för affärer.”
Hans lärjungar har följt hans exempel. Vidare förklarade han eftertryckligt, enligt samma tillförlitliga källa, att hur värdefull förbindelsen eller kvalifikationerna hos en kandidat skulle kunna vara, så skulle han inte utnyttja hans tjänster, såvida han inte i honom såg en karaktär som kunde formas till strikt lydnad. Om Ignatius Loyola visste hur man gjorde regler för sin Orden, visste han också hur man skulle välja de som skulle följa dessa regler.
Det är ofta, och inte onaturligt, antaget att de teologiska förslagen som kan användas eller godkännas av medlemmar av Jesuitorden är helt enkelt individens uppfattning. Detta är ett allvarligt misstag. Inga individuella åsikter är tillåtna i Orden, inte heller i Romerska Kyrkan. Ingen Jesuit vågar skriva eller publicera någon bok som inte har full och fritt tryckningstillstånd av sina överordnade. Ingen Romersk Katolik kan framhärda i publiceringen av böcker eller i påståendet av åsikter som har fördömts av Kyrkan, och även i dag är Rom inte senfärdig med att tysta författare eller fördöma dem som hon inte godkänner.
I ett sådant samhälle var det absolut nödvändigt att ett system av spionage skulle ordnas och genomföras systematiskt. Ignatius lade fram riktlinjerna för det här systemet, och litade på den mänskliga naturen till att göra resten. Ingen Jesuitlärjunge (och prövotiden varar i många år) kan ta emot besök från sina vänner, om inte en överordnad är närvarande, en egendomlig kommentar till den antagna lyckan och friheten för det religiösa livet. Ingen Jesuit kan läsa ett brev eller skriva ett brev utan uttryckliga tillstånd från sina överordnade. Att fråga om ett tillstånd är en uppenbar förödmjukelse; Därför är slutet uppnått, för få kommer frivilligt att placera sig i en sådan position. Dessutom reglerar denna regel all möjlighet till fritt umgänge eller ge uttryck för att inte vara lycklig. Efter en tid avslutas gradvis skrivandet till vänner eller släktingar, ingen sida bryr sig om att skriva vad som noggrant måste inspekteras, och individen står ensam. Samma regel gäller i varje nunnekloster och kloster. Man kan fråga sig varför män och kvinnor ger vika för sådana onaturliga begränsningar. Svaret är enkelt och kommer lätt att förstås av dem som har den lyckliga förmågan att gå in i mentala förhållanden som skiljer sig från sina egna. Jesuitlärjungen tror detta; Hans offer kommer att vara godtagbart för Gud, och han går in i sin utveckling under den fasta övertygelsen att det är glädjande för Gud, och att ju mer han “övervinner naturen” desto högre blir hans plats i himlen.
Makten som är placerad i Generalens händer är praktiskt taget obegränsad (kursiv. av översättaren), men för att utöva denna makt måste han vara fullt informerad om allt som passerar i varje kammare i Orden och i varje enskild själ. Påven utövar en liknande makt, med detta undantag, att Påven inte är så minutiöst informerad. Men när det gäller Påven, medan Kyrkans angelägenheter i alla länder rapporteras till honom, går rapporterna i händerna på Kardinalerna och andra utsedda för att göra sammandrag för hans användning. När det gäller Generalen måste allt komma direkt i hans händer, men han får använda sekreterare som strävar efter hans upphöjda position och skyddar därmed intressen för Orden con amore,
Jesuitorden har alltid varit Frimurarnas bestämda motståndare, men de är själva en hemlig organisation som är praktiskt oberoende av Kyrkan, vars krafter och långtgående inverkan överstiger allt som den mest ambitiösa Frimuraren kan önska. Överordnade och rektorer i alla Jesuithus är skyldiga att varje vecka rapportera till sin provinsansvarige i sin provins.
Rapporten är inte begränsad till att betrakta den inre ekonomin i sina respektive kloster. De är skyldiga att rapportera speciellt om Ordens yttre arbete på deras ort, och många bra Protestanter skulle finna sin karaktär väl analyserade i dessa rapporter, medan statsmannen, vare sig Katolsk eller Protestantisk, liberal eller konservativ, skulle se att många handlingar som han menade att han hade varit fri att avgöra, hade föreslagits i hemlighet genom kanaler som han aldrig hade misstänkt. Bevis på denna punkt kommer att ges senare när man behandlar Jesuiternas inblandning i politiken. Den provinsansvarige grundar sin rapport från dessa rapporter till Generalen en gång i månaden, men så komplett och komplicerad är planen att säkerställa kunskap om platser, personer och motiv, inte bara vad gäller Ordens ledamöter, utan vad gäller varje person med minsta anmärkning i de olika städerna eller kvarteren, att Ordens underordnade tjänstemän – också måste rapportera en gång var tredje månad till Generalen, utöver den veckovisa rapport som de gör till sina lokala överordnade.
Men vid varje kontroll finns en motkontroll. Överordnade, rektorer och, viktigast, även lärjungarnas läromästare, är skyldiga att skicka en rapport till Generalen var tredje månad. Således kan varje rapport jämföras, och exakta resultat erhålls. Arrangemang görs också om sakerna som rapporteras, hänvisar till personer utanför ordern, så att dessa rapporter ska vara så formulerade att medan de är helt tydliga för Generalen och hans omedelbara omgivning, skulle de inte förmedla någon information till andra i vilkas händer de skulle kunna komma. Det kan vara bra att här säga att dessa uttalanden är – inte bara påståenden av okunniga eller fördomsfulla författare. ”Instituten” eller de auktoriserade reglerna för Jesuitorden, publicerades i Prag 1757 och innehåller inte bara ordningsreglerna som auktoriserats av de olika Påvarna som godkände dem, utan också de allmänna församlingsförordningarna. Allting är ordnat, inget har lämnats åt slumpen, eller framtida arrangemang, även möjligheten att Generalen själv avgår eller på annat sätt försvinner, och arrangemang görs för att försäkra sig om en sådan händelse. Generalen är också under viss tillsyn. Han får inte resa ensam; Han är försedd med assistenter, utan vilken han inte kan agera i vissa fall, men hans begränsningar är få, och han har praktiskt taget absolut makt. Han kan ta emot eller avskeda godtyckligt, han kan främja eller försämra för sina undersåtar som han anser lämpligt, utan att ge någon som helst anledning. Dessutom har han de mest extraordinära och absoluta befogenheterna för undantag, med avseende på regler och reglers efterlevnad. Visserligen trodde Loyola på autokrati, trots att Orden, som en kropp, anpassar sig till alla former av regeringar i de olika länder där den finns.
St. Charles Borromeo, den välkände Romerska Katolska Kyrkans helgon och doktor, har gjort några anmärkningsvärda observationer i detta ämne. Han säger: “De överordnade godkänner ofta inte de bästa lärjungarna, samtidigt som man med öppna armar godkänner dem som är utbildade i vetenskap, men de kan ofta sakna hänsyn eller hängivenhet.” Detta var dock i strikt överensstämmelse med instruktionerna från deras grundare.
Jesuiten får inte ge sina fulla och slutliga löften förrän han har fyllt fyrtiofem år. Till följd av detta finns få fullbekräftade medlemmar av Orden. Det kan ha funnits mer än en anledning till denna regel, ju längre den praktiska lärjungatiden varade desto mer utvecklades lydnadens vana. Den andliga upphöjelsen som de få och utvalda fäderna placerades på skulle göra dem till föremål för avundsjuka för de underordnade och det finns något i människans natur som leder människan till att värdera vad de inte äger och att sträva efter att uppnå det, men när målet innehas och önskan är uppnådd kommer det att bli en avkoppling från deras ansträngningar.
Förutom den stränga regleringen av ålder, kräver regeln att trettioett år ska ha gått i Ordern innan de sista löftena ges, så en Jesuit som inte hade gått in som lärjunge vid en mycket tidig ålder, kan vara långt äldre än de angivna åren innan han kunde ge de slutliga löftena. Under tiden är han helt enkelt Generalens fasta slav, som kan avskeda honom om han vill, eller behålla honom om han är nöjd. Han måste bli som ett lik i sina överordnades händer, de ursprungliga orden i regeln är “ac si cadaver esset:”
När Gud ville straffa Nebukadnesar, berövade han honom förståndet och han hade sin boning bland de vilda åsnorna, men när Salomo valde ett förstående hjärta som den högsta gåvan – som Gud kunde ge honom, blev han prisad med evig visdom för sitt val, men dessa män kastade bort den gudomligaste gåvan som Gud kan skänka, och ära i deras självtillförda förfall.
Den bestämda betydelsen som Loyola valt för att vara grundare för ”Society of Jesus” (Jesus Samfundet) var en del av en välarrangerad plan. Det kan inte ifrågasättas att den primära, om inte den Spanska munkens enda syfte var att motverka effekterna av den Tyska Reformationen, och han etablerade faktiskt en högskola i Rom som han kallade den Tyska högskolan, där Tyskarna blev särskilt utbildade med tanke på att återvända till sitt eget land för att få tillbaks de som hade följt Reformatorerna, Ignatius kloka insikt som fick honom att förstå att de som var infödda i Tyskland skulle få hörsamhet tidigare än de som varken kunde förstå språket eller sederna i landet. Det kan här sägas att i den ursprungliga Påvliga Bullan som godkände upprättandet av Orden, var antalet som skulle tas emot begränsat till sextio. Ignatius log antagligen åt begränsningen. Väl medveten om att friheten att agera som han ville var en giltig slutsats, och borde nödvändigtvis göras inom en mycket snar framtid. I denna Bulla kungjord den 27 september 1540, är grundarna som förknippas med Ignatius namngiven som ”tio kära söner, Ignatius de Loyola och Peter Faber, och James Laynez liksom Claude Le Jay och Paschal Brouet och Francis Xavier, med Alphonse Salmeron och Simon Rodriguez , John Codure och Nicolas de Bobadilla.”
Inte bara i början, utan från tid till annan under Loyolas livstid gjordes invändningar mot namnet som han gav sin Ordern. Men medans Ignatius på några andra punkter ödmjukade sig för annan ståndpunkt, var han på denna punkt orubblig. Om han inte hade extraordinärt förutseende, kan han ha haft en viss större kunskap än sina lärjungar om de läror som lärdes ut av de Tyska Reformatorerna, och ha trott att den framstående användningen av namnet Jesus skulle göra det möjligt för hans anhängare att säkra en hörsamhet när alla andra medel misslyckades. Att ha haft och ha utfört en sådan idé var helt i samklang med Ordens hela plan, och andra, förutom Ignatius, har, på ett oheligt sätt, använt det heliga namnet på mänsklighetens Frälsare. En av hans tidigaste och mest betrodda lärjungar, fader Michael Torres, bönföll honom att ge upp denna punkt, men han vägrade med karaktäristisk bestämdhet. Hans Orden skulle vara ett soldatföretag under Jesu Kristi symboliska befäl, men Kristus var för hans armé tills vidare representerad av Generalen. Han vägrade tydligt att låta sina andliga barn kallas eller på något sätt representeras som en klosteraktig kropp. De var Påvens soldater, som icke desto mindre; vid vissa tillfällen till och med befallde Påven.
Orlandini, den officiella historikern i Orden, säger att termen Societas valdes uttryckligen för att den var den bästa återgivningen av det Spanska ordet Compania, det tekniska uttrycket för ett soldatsällskap under ledning av en kapten. Denna användning av Jesu namn blev föremål för ett speciellt klagomål av det Franska prästerskapet, och Sorbonne protesterade, men protesterade förgäves, mot antagandet av någon religiös kropp att anta sig vara Frälsarens speciella ledarskap och godkännande.
Några mycket anmärkningsvärda omständigheter inträffade när titeln (Ordens namn) var föremål för tvist i Rom, under Acquavivas tid som General, och efter Loyolas död.
I augusti månad 1590, Sixtus V, officiellt ansåg att Orden inte skulle kunna fortsätta om det namn som den hittills varit känd under inte omedelbart ändrades. Men sådana var Ordens konstitutioner, som var fullständigt godkända av en tidigare Påve, att även Påven själv inte kunde göra förändringen, var Generalen alltså tvungen att agera. Så bestämd var Påven att Acquaviva var beredd att ge vika. Han utarbetade ett dokument som utförde den nödvändiga förändringen, men knappt hade den nått Påvens händer för godkännande och inspektion när han plötsligt dog. Sixtus efterföljdes av kardinal Castagna, som besteg den Påvliga tronen under titeln Urban VII. Det förväntades att han skulle vara ännu mer kompromisslös än sin föregångare, men han överlevde endast elva dagar på sin upphöjning till Petersstolen. Hans efterträdare, Gregory XIV, var en varm vän av Jesuiterna, och den anmärkningsvärda dödsrullningen avslutades. Denna Påve kompletterade ytterligare till i synnerhet Ordens redan vidsträckta befogenheter och bemyndigade Generalen att avvisa vem som helst från Orden utan ens en antydan till prövning.
Orden ad 1najorem Dei gloriam, som är Ordens motto, infördes också av grundaren. Lärjungen lärde sig att det som gynnade Orden främjade Guds ära, att de bara kunde lära av sina överordnade vad som var till mest fördel för Orden och för Guds ära. Det är helt säkert att Guds ära och Ordens ära var utbytbara termer i Ignatius Loyolas sinne.
