Ett Utdrag Och Översättning Av The Black Pope – A HISTORY OF THE JUSUITS
Av M. F. Cusack (26 mars 1896)
(Introduktion och kapitel III)
INTRODUKTION.
-Kommentarer på den snabba förändringen av religiös uppfattning sedan början av detta århundrade. – Romerska Katolikers framsteg i makt och socialt inflytande – De attackerar nu Protestantiska dignitärer offentligt utan rädsla; tidigare tolererades de bara för att de var tysta. – Betydelsen av denna förändring för de Engelspråkiga ländernas framtid. – Jesuiternas inflytande har varit fatalt för varje land, Katolskt eller Protestantiskt, där de har tillåtits att existera. – De har fördömts av Påven Clement XIV som “långt från att vara någon tröst till Heliga Stolen, eller någon fördel för den Kristna världen”; det anmärkningsvärda brevet från Pere laChaise till fader Peter, S.J. (Society of Jesus) – Jesuiterna, de stora initiativtagarna till de förändringar som har gjorts i Romerska Kyrkan under se två senaste århundradena. – De förberedande orsakerna till Reformationen.
De tydliga och förhållandevis snabba förändringar av den religiösa opinionen som präglat det 18:e århundradet kommer att bli föremål för djupgående intresse för historiker i framtiden. Inte heller karaktären hos dessa förändringar är mindre anmärkningsvärda. De Romerska Katolikerna var ett svagt folk när seklet började men nu sköter de sig själva i en egen domstol, juridiska domar, och i senaten. Men det var inte bara att de var numerärt svaga, de var föremål för förödmjukelse och avsky. De var misstänkta och hatade. Varifrån kom då denna förändring? I dag kan en Romersk Kardinal fördöma en Anglikansk Ärkebiskops handlingar; kan ifrågasätta hans motiv och förakta hans prästerliga order med knappt någon censur. Igen; varifrån kom förändringen?
Jesuiterna, fruktade för att vara mer Påvliga än Påven, och mer Katolska än Kardinalkollegiet, gillade gladeligen att förbli i det dunkla, med risk för sina liv, om de blev synliga. Idag är Jesuiten med alla intentioner och avsikter, mästare över situationen. Hans favoritelever avgör Protestantiska saker och med lugn oförskämdhet hedrar sin Kyrkas överhuvud som en världslig furste inför Drottningen och placerar honom i den position som han hävdar att han har gudomlig rätt till, som konungars konung och herrarnas herre.
En svag viskning av offentligt missnöje kan höras: det är bara som ekot av en ringduvas budskap, i jämförelse med det rop av upprörd protest som en sådan handling skulle ha framkallat på tjugo eller trettiotalet av nuvarande århundrade.
Om den Romerska Katolska Kyrkan har avancerat i England med stormsteg, har det varit för att Kyrkans ledning har vetat hur man förbereder vägen för sprången, genom steg som var mycket långsamma, men mycket säkra, och genom oändlig uthållighet för att säkra fördelar.
Och så har det varit med vad, i brist på ett bättre namn, vi måste kalla Ritualism. Under århundradets första tid utfördes tjänsterna i St Pauls Katedralen bakom den tunga orgelskärmen, där sångarna knappt kunde höras, och de få dyrkarna kunde knappt ses. Hur allt detta förändrades behöver nu knappas höras.
Men Jesuitens inflytande är inte på något sätt begränsat till detta som han säkerställer genom de möjligheter som han har att dana karaktären hos dem som är avsedda att vara våra framtida statsmän. Med en stark insikt i tidernas behov, gör Ordens ledning en specialitet av att utbilda unga män för tidningspressen. Det anstår oss till att fråga om dessa framtida redaktörer och författare är inspirerade av höga principer av patriotism och ära, och om de ges varje tillfälle till intellektuell kultur och framsteg. Uppmuntras de att tänka över de stora problemen i tiden? Är deras Jesuitmästares förgångna historia, som lärare, sådan att vi kan lämna framtiden i deras händer och tro att Englands ära är säker under deras förvaltning? Det här är allvarliga frågor. Den människa som bryr sig så lite om sitt land, som att lätt låta dem komma fram, kan bara skylla sig själv om det visar sig att hans försummelse visar sig betyda hans efterkommandes undergång.
Eftersom det faktum att Jesuiten har blivit förvisad om och om igen från alla länder, där han har haft makt, detta kan inte förnekas, är det mycket viktigt att förstå vad anklagelserna mot honom är och hur det kommer sig att han fortsätter att existera trots sådant ihållande förtryck. Vilka är hans principer, och hur mycket skiljer de sig ifrån hans trosfränder? Hur kommer det sig att han har blivit fördömd – i sådana termer av svidande kritik av en Påve och återinförd i alla sina forna privilegier av en annan? Vad ska vi säga om en Kyrka som så vacklar mellan beröm och klander? Vad ska vi säga om ett religiöst Ordenssällskap som är stolta över att bli kallade med Människans Frälsares namn, och har ändå gjort otroheten till en fin konst och förminskat ljugandet till en vetenskap? Det kan invändas att detta är starka uttryck. Frågan är inte om orden som vi använder är starka eller svaga, utan om de är sanna eller falska. Är det inte av största betydelse att veta varför en grupp av människor, som utbildar framtida Engelsktalande människor, fördömdes av ledaren för sin egen ofelbara Kyrka som ett sällskap som var “långt ifrån att ge någon hjälp eller lättnad till den Heliga Stolen (The Holy See), eller någon fördel för den Kristna världen?” Eftersom vi kommer att gå fullt ut i frågan om undertryckandet av Jesuiterna av Kyrkans högsta auktoritet, som de har blivit grundade för att upprätthålla, kommer vi inte nu att gå in på detta ämne mer fullständigt. Det kan emellertid konstateras att de främsta klagomålen mot Sällskapet har varit desamma hela tiden och i alla länder; – De har blivit anklagade för skandalösa politiska intriger som de har genomfört för Ordens framåtskridande; – De har anklagats för att undervisa en slapphänt moral, för att sätta anklagelsen i sin mildaste form; De har anklagats för gräl och stridigheter bland dem själva; De har anklagats för – grov olydnad mot Kyrklig auktoritet; och de har anklagats för att sanktionera avgudadyrkande, om de inte uppmuntrade det, bland hedningarna som de skulle omvända till den Kristna religionen. Alla dessa anklagelser är gjorda i den ofelbara Bullan av Påven Clement XIV, och i den här Bullan förklarar han uttryckligen att han har granskat alla dessa anklagelser, som inte var nya, eftersom de hade framförts inför andra Påvar, och det var han helt säker på att de var underbyggda.
Jesuiternas historia bör också studeras i samband med det extraordinära inflytande som denna Orden har haft för att göra komplement till Kyrkans dogmer.
Dogmen om Den obefläckade avlelsen var erkänt deras verk, den nya läran om Påvens ofelbarhet, som har orsakat så mycket hemligt uppror i Romerska Kyrkan, krediteras dem, och utan tvekan hjälpte Påven Pius IX:s andliga ambitioner till.
Att ytterligare förändringar i den Romerska Kyrkans trosbekännelse är överhängande, det kan inte ifrågasätta, och det är en annan anledning till att Jesuiternas historia kräver särskild uppmärksamhet i dagsläget. Rom känner alltid av sina vägval några år innan tillkännagivandet om en ny Dogm. Ansträngningar görs för att erhålla positiva åsikter om ämnet, för att förbereda de troende och för att undvika företeelsen av ett plötsligt beslut. Små böcker utfärdas för att rekommendera ämnet och få det att verka som om den nya doktrinen, som ska definieras, alltid hade trotts i Kyrkan; men kanske, om det alls nämnts av teologer, hade det antingen blivit förkastat eller varmt omtvistat. Naturligtvis kan de som är angelägna om befordran eller kyrkligt godkännande låna sig till ett arbete som skulle säkra vad de önskade.
Den nya Dogmen som för närvarande utvecklas i Romerska Kyrkan är Påvens gudomliga rätt till världslig makt. Statsmän som är kloka nog att förutse den otroliga och vidsträckta effekten som denna Dogm måste ha, kommer att tjäna sitt land väl. För några som sen länge är förberedda, men för andra till synes plötsligt, så kommer krav på det Romerska Katolska samfundets lojalitet (till Påven), och då kommer definitionen att komma.
Under årtiondena som föregick Luthers och Loyolas födelse pågick förberedelser som var avsedda att kasta en flod av intellektuellt ljus över Europeiska nationer. Erövringen av Konstantinopel år 1453 hade spridit lärda Grekiska professorer över hela Europas kontinent. De gamla tankegångarna fanns fortfarande, men nya forskningsämnen öppnades. Sådan inlärning som hade varit begränsades fram till nu till prästadömet, och naturligtvis var deras studier begränsade till några klassiska författare och till ett mycket stort område av metafysisk teologi, vilket gjorde den vetenskapen snarare till ett intellektuellt tidsfördriv än en religiös studie. Den humanistiska rörelsen, som återupplivade studien av klassiska författare, hade börjat, och var inte utan inverkan på att medföra en bredare syn på livet och litteraturen. Inlärning, eller det som var dess substitut under medeltiden, var inte längre begränsat till kloster. Johannes Reuchlin och Desiderius Erasmus var ledare för den nya humanismen och den nya renässansen. Nya tankar var i omlopp, och om alla inte var tänkare, så var alla, eller nästan alla, i kontakt med dem som var det. Astrologiska antaganden gav plats för astronomisk forskning, och om den senare hade sina offer, var de föregångarna på vetenskapens vägar, alltid vattnade med tårarna, om de inte besudlades med blodet, av pionjärerna. Men det var i religionen, den djupaste kraften i den mänskliga själen, som förändringen kändes djupast. Människor var beredda på ett uppror mot efterfrågan på pengar, för befrielse från syndastraff. De kunde nu läsa för sig själva i Boken, som anger orden, från Honom, som talade som ingen människa talat, och de såg själva med förundrade ögon och kände med glädjefulla hjärtan att Guds rike fanns inom dem.
Kyrkans makt blev också allvarligt omskakad av viktiga sociala förändringar. Mark var inte längre den enda kapitalkällan, och därför var det inte längre, som det till största delen, praktiskt sett hade varit, i prästers händer. Den döende baronen som önskade att frikänna sin själ kunde ge pengar till Kyrkan istället för de många hektar som han inte kunde ta med sig som borgen dit han motvilligt gick. Rättvisa mellan människa och människa är kunskapens avkomma, och det började svagt synas att rättvisa inte alltid var på Kyrkans sida. När förvärvet av mark upphörde att vara av avgörande betydelse för Kyrkan, tog förvärvet av pengar dess plats, härav systemet med Jesuitteologi utformat för att underlätta inskaffandet av det som nu var så önskvärt. Därför också, nedgången för Ordens Samfundet i mer än ett kontinentalt land, till följd av kraftig praktik i denna fråga.
Loyola bildade en sammanslutning i det aktiva livet bland alla dessa motstridiga element och förändringar, där han bevarade alla de sämsta dragen i ett förfallande samhällstillstånd och gjorde allt det värsta onda, i det förflutna, till stereotyper; Luther ser till morgonens gryning, ropade med glädje som morgonens son, och om några spår av mörkret i den övergångna natten från vilken han kom fram skuggade den fulla utstrålningen av sin härliga karriär, ropade han åtminstone “Excelsior!” Och drev på framåt och uppåt mot höjdpunkten och ljuset.
Fortsätt till: The Black Pope – Kapitel III
